Utvärdering av att tvätta kläder för hand.
I frånvaron av fungerande varmvattensystem i byggnaderna har klädtvätt hittills lösts genom ett av två alternativ:
Det första sättet är att nyttja den kalvattenförsedda tumlaren (kan eventuellt vara någon typ av industribakmaskin) som befinner sig på sin kineslogiska plats: byggnadens mittvåning, i farstun till studentbostädernas enda kök (pentry...knappt). Efter att ha tittat en stund på knapparna på maskinen och insett att de inte använder europeisk ikon-formulering och därav omöjliggjort utomkinesiskt handhavande kan man tryggt vända sig till manualen de hängt upp (för utländska studenter i ett utländska-studenter-studenthus) och enkelt följa den strukturerade listan.
Det andra sättet är att ta sin lilla tvättpåse och pallra sig iväg till andra sidan campus och bortom. Där bor det en liten liten dam i ett litet litet kyffe med en liten liten dörr. Hon har specialiserat sig i sin expertis: hon tillverkar nämligen nycklar och/eller tvättar kläder (som inte är underkläder). Därav den store feta röda nyckelskylten på yttertrappan som var lite missledande när vi letade efter ett tvätteri. Hon utövar sitt hantverk på sina åtta till tio kvadratmeter och kan inom bara några dagar återlämna tvätten, struken och klar. Då tänker ni säkert, "Den där Robert, förstår han ens hur litet tio kvadratmeter är" varpå mitt svar blir "Förstår ni då hur litet ett kinesiskt nyckelmakeritvätteri är".
Då kallvatten och långa prommenadsträckor lätt avskräcker en smutklädförsedd datornörd har vi tvingats in i ett hörn: Vi måste öppna alternativet att tvätta för hand. I en för klädtvätt avsedd balja kan nu handdisk utav pådragsutrustning ske. Betyget för verksamheten blir: Det här är skittråkigt.
Jag har även i åtanke att skriva ut en bild av min svenska tvättmaksin, rama in och ställa den på en altarlik plats i rummet, det har den förtjänat.