Hej på er!

Idag har The First International Culture Carnival genomförts här på Harbin Institute of Technology! Studenter på HIT har blivit erbjudna att ha ett eget bås för sitt land och kunna visa upp och berätta om sitt hemland. I princip alla delar av världen har representerats och det har varit riktigt häftigt att gå runt och se hur kulturerna kan skilja sig åt. Vi blev också erbjudna att ställa ut ett bås för Sverige men eftersom studiebelastningen här kan variera kraftigt från vecka till vecka så valde vi att avböja. Det var något som jag ångrade lite när vi gick omkring där idag, men samtidigt så hade vi ett webbprojekt som skulle redovisas imorgon (ja, vi går i skolan på söndagar!), så det fick vara.

Bland de olika båsen så fanns allting från klassiska folkdräkter från Tyskland till fina klänningar från olika länder i Afrika. Jag gjorde många tappra försök att få bra bilder på dessa fina utstyrslar men på grund av allt folk så blev det tyvärr inga bra bilder.

Två vänner till oss (österrikiskor) var snäppet ambitiösare än oss och ställde upp och representerade Österrike. Förutom att stå i deras bås och berätta om Österrike så hade de ett Quiz på scenen inför cirka 200 personer. Frågorna var inte särskilt utmanande för oss européer men för de flesta kineser så var de nog inte så självklara (de handlade om allt från Österrikes huvudstad till att säga vem som hade komponerat ett visst klassiskt musikstycke).

Vasif (Azerbaijan) och jag vid hans bås. Han var snäll nog att jag fick låna hans fina huvudbonad.

Vid samma bås var det också en äldre kvinna som envisades att jag skulle vara vara med på bild tillsammans med hennes barnbarn, men barnet var inte riktigt lika sugen. Så det blev en rätt märklig situation. Och under hela tiden så stod det ungefär sex andra asiater och tog bilder på mig och det gråtande barnet.

Efter en lång vinter följt av en otroligt kort vår så har sommaren anlänt till Harbin! Och svenskar som vi är så förväntade vi oss att sommaren skulle fasas in i takt med att våren blir varmare och varmare men ack vad fel vi hade. Händelseförloppet kan beskrivas som att ena dagen toppades temperaturen med 16 grader och följande vecka gick temperaturen aldrig under 26 grader. Det slog oss rätt hårt pga. vi inte var vana att befinna oss i en sådan här värme, speciellt inte när den kommer över en natt! Men vi försökte att njuta så mycket som vi kunde samtidigt som vi skulle slutföra ett programmeringsprojekt parallellt med tentaplugget.

I brist på sommarkläder för några av oss så begav vi oss till ett köpcentrum för att införskaffa sommarkläder för att uthärda hettan!

På det här köpcentrumet fanns en trädgård med getter (förmodligen för att det är getens år i år).
Det fanns också ett riktigt fint dukat bort, oklart hur det hör till resten av trädgården.
En tavla som visar vilka restauranger som fanns, observera att det endast var på högsta våningen av fem våningar. Det är en liten fingervisning av storleken på köpcentrumet.

Ett av de tydligaste tecknen på hur snabbt sommaren kom var hur snabbt grönskan kom. Ena dagen så var det knappt knoppar på buskarna och dagen efter så hade allting blommat ut och skapat en riktigt härlig atmosfär att traska omkring i.

Sakura (körsbärsträd) som växer precis utanför vår trappuppgång.
Syrener växer också överallt på campus.

I skrivande stund så verkar det dock som värmen har lagt sig en aning och ersatts av en vår-liknande tillvaro som består av smogvarningar och sandstormar. Som det ser ut nu så kommer det i alla fall bli lite varmare framöver, vilket uppskattas!

Nihao!
Som vi har nämnt tidigare så är vi tretton personer i vår klass (inklusive oss svenskar). Utav de resterande tio så är det fem fransmän och fem kineser. De är inte riktigt lika hemma på engelska som vi men jag tror det är något som de kommer kunna förbättra under sin vistelse här i Kina.
Här är hela gänget på en kinesisk restaurang!

På bilden sitter (sett från nere till vänster och medurs kring bordet) Lucius, Anto, Danne, Tomas (jag), Arnaud, Simon, Robert, Grace, Chuck, Alexandre, Antoine, Cyrille och Guilhem.
Lucius, Anto, Simon, Grace och Chuck är från Kina och Arnaud, Alexandre, Antoine och Cyrille är från Frankrike. Kineserna är väldigt hjälpsamma och hjälper till med minsta lilla som man frågar om (vilket har underlättat väldigt många saker för oss!). Jag har bland annat beställt en extern hårddisk och ett par rör tennisbollar med hjälp av Lucius.
Vi ser fram emot när kineserna kommer till Sverige i augusti då vi får möjligheten att återgälda de för all den hjälp som de har varit för oss här i Kina.

Här kommer två till bilder på oss:

Bonusbild

Som ni vet så har vi också en kurs i grundläggande kinesiska och den här tungvrickaren hade för några lektioner sedan.
Som man kan tro var det i princip omöjligt att uttala allting rätt.

Det här är ett så lyckligt ögonblick att det förtjänar ett blogginlägg. Som plåster på onödigt vetande kan ni få några tjyvtittar på vår Shenyang-resa.

För ett par veckor sedan fyllde en av våra vänner år. Hans födelsedag firades med mat och tårta. På tårtan fanns en stor plastblomma som, då ljuset i toppen antändes, vecklades ut och spelade "Happy Birthday" med samma ljuva toner som ett sånt där vykort man öppnar med musik i, en kort sekvens elektroniska ljud som loopas och loopas. Den slutade aldrig och det fanns ingen avknapp. Efter någon timmes födelsedagsfirande så tröttnade gästerna och bad plastblomsägaren att ha sönder ljudet. Sagt och gjort, ett kirurgiskt ingrepp senare och speledosan var urplockad och deaktiverad.

Vad händer då på natten om inte att elektroniken ånya aktiveras och slängts upp i ett oåtkomligt fönster i trapphuset. Där har den nu legat i veckor och spelat sin slinga med en frekvens som skär igenom alla lager av dörrar flera våningar därifrån. Folk har drivits till vansinne för mindre.

Dessa dagar har min redan tröttsamma tinnitus växt sig starkare och allt jag försöker är att vila öronen från oljud. Med näsan i en bok hörde förvånat att min tinnitus spelade "Happy Birthday", trots att jag låst in mig på kammaren och pluggat fingrar i öronen. Jag ledsnade och gick för att studera problemet. En arsenal vattenflaskor stod till mitt förfogande och planen att kasta upp dessa med öppen kork så att vätan kanske kunde ta död på elektroniken smiddes initialt. Dock var jag inte ensam i min illvilja mot apparaten och ringde ut förstärkning. Arnaud, nyvaken, kom och tillsammans studerade vi problemet och kom på en bättre lösning, tejp och fyra skurkvastar borde ge tillräcklig höjd för att kunna skrapa ner vad som låg på fönsterbrädet där uppe. En snabb inventering och ansamling borstskaft följde. Vid montering kom dock en av receptioninsterna/städerskorna (deras ord är lag (ord på kinesiska (många missförstånd))) och talade om för oss att något var "bu hao" (="inte bra") och pekade på en sladd. Det kunde betyda vad som helst, att elnätet var kass eller att sandstormen utanför fönstret inte var till hennes tycke. Antagligen syftade hon på den provisoriska pinnen var funktion hon inte för sin värld kunde förstå.
Istället lyckades vi kommunicera fram behovet av en stege. När vi kom på plats med denna hade, till vår förtjusning, födelsedagsbarnet själv färdigställt monteringen av kvastskaft. Några snabba svep senare och speledosan var i mina händer. Bättre att be om förlåtesle än tillåtelse, plötsligt var dosan demonterad i oregelbundna fragment.
Städerskan frågade vår anslutna Ivan som talar flytande Kinesiska vem som kastat upp den där och att hon trott att det varit brandlarmsapparaturen som spelat. Alla stod vi oskyldigt och svarade att ingen visste, men att vi stört oss på det länge nog.

Tystnaden i trapphuset är tacksamhet nog. Jag tror jag kan klara mig utan sånger några födelsedagar framöver.

And so the Horse of Learning rode us down. A destrier, black as night and clad in plate led the enemy down upon us. In a blaze of glory the beast charged our ranks and burst through as easy as the pencil cuts through paper. On the field of battle no one was spared the carnage that followed.

I lie in a pool of my own knowledge grasping for life as phlegm of ignorance hinders my breathing and hope is gushing out through the mortal wound in my belly. The arrows of homework rained down upon us, to weaken our defenses just before the cavalry charged their attack. They darkened the sky for days but somehow we always came out unscathed. After the flank fell, and I with it, I last saw Tomas run for the woods. What became of him I do not know. I pray that he made it, though I doubt it. Daniel did a brave attempt to mount the beast in its charge but if the rider or the black horror itself got to him first is hard to tell.

In the songs all you hear of is the glory of teaching and knowledge and of the heroes that won the day and came through alive holding their diplomas proudly. We all wanted to be part of those songs so we gladly marched with our banners held high into foreign lands and enemies unknown. Never did we expect the truth of it to be so brutal. The sun was shining and spring was just around the corner but the nightmare was no less real.

As I lie here, awaiting my judgement, I think about what I left and the things I took for granted. Normal working hours in school and free weekends, simple projects and soft school benches, whiteboards and Windows 7 in English, Wi-Fi and a free internet. I see the stars coming out in the sky as day turns to dusk and I realize: those are not my constellations. We are strangers in the ways of teaching and learning here and what little training we had to prepare us was not enough to hold the shield wall against the Power of Point and the death it dealt with its all too rapid slashes and thrusts and blocks of text and sudden projects.

Obs. fotosfärerna kan ta ta lite tid att ladda, men den som väntar på något gott...

Äntligen har vi kommit ur vårt hotellrum och in i vår korridorslägenhet (eller dorm som det också kallas) med rumsnummer 506. Att standarden på boendet är lägre i Kina än i Sverige är något vi har vetat om tidigare men det var fortfarande lite omställningar som behövde göras! Bland annat att vänja sig att tvätta händerna i kallvatten då varmvattenberedaren ej är kopplad till handfatet, men det är inte så illa då man kan blunda och fantisera sig bort till en bäck i en enslig skog vilket förgyller upplevelsen. Den fräna doften av klor är dock svår att undgå.

Ett annat stort plus är att det är mycket rymligare i vår dorm än hotellrummet vilket innebär att man kan släppa på städvanan en aning, tidigare så var vi tvungna att hålla allting i ordning för att det skulle gå att bo så trångt som vi har gjort. Detta syns i fotosfären av hotellrummet nedan.

Jag vill också påpeka att Daniels dator har haft någon typ av malware vilket kan resultera osanna och märkliga påståenden.

Fotosfär på hotellrummet

Roberts konstiga blick och läskigt stora högra biceps är något som vi ej kan låta gå obemärkt.

Men det var dåtid, nu har vi ju som ovan text nämner uppgraderat oss till något av en lyxlägenhet (mätt med kinesiska mått). Det här bevisades då några av våra kinesiska klasskamrater hälsade på och tyckte vår lägenhet var riktigt fin! Dock så kan det bero på hur de kinesiska studenterna bor. Som vi uppfattat det så delar dem på tre toaletter på ca. 100 personer, rätt trångt alltså! Men den gemenskapen som lär uppstå i toakön på en tidig måndagmorgon är nog svår att slå, så jag tror nog att dem trivs!

Vårt nya hem består av tre rum samt en toalett. Antingen är det någon typ av magi eller spöken som har orsakat mina rumkamraters itudelning av sig själva. Det är något som jag inte vågat undersöka ytterligare, men på bildsfärerna nedan så ser ni hur det ser ut!

Första bilden är på mitt och Daniels rum.

Fotosfär på mitt och Daniels rum

Den andra bilden visar Roberts rum, så kallat "The Office" enligt skylten på dörren, vilket också passar till Roberts personlighet.

Fotosfär på The Office

Förutom Roberts rum så har vi också ett badrum som ser ut som bilden nedan!
Efter att någon har duschat så uppstår en mindre översvämning i badrummet, innan allt vatten har försvunnit ner i det lilla avgrundshålet (som ej finns med på bilden) men är beläget till vänster om handfatet. Översvämningen brukar oftast vara bortdunstad inom några timmar.

Det var i princip hela vår lägenhet, hittills finns det inte speciellt mycket dekorativa inslag men det är något som vi har valt att skjuta på tills vi hittar rätt prylar!

Bonus!

I en miljonstad som Harbin så kan man tro att all transport sker med moderna motorfordon men ibland så är gammal och hederlig dragkraft oslagbar!

Idag har vi haft vår första föreläsning i Software Testing and Quality Assurance som är en av de fyra kurser vi kommer läsa i början av terminen. Föreläsningssalarna är lite mer spartanska än vad vi är vana men förhoppningsvis så kommer det leda till att man har lite bättre fokus. Lokalerna är förmodligen byggda på fyrtiotalet vilket medför att nästan varenda objekt i salen gnisslar och knakar när man rör på sig.

Jag insåg också att det saknades bilder på hur campuset ser ut här också, därför tänkte jag passa på att posta några bilder från idag när det var solsken!

En av de största gågatorna på campus, också en av de sällsynta gångvägar som grusas.

Snöröjningspatrullen jobbar med isröjningen.

Entrén till vårt trapphus.

Vyn från vår entré, ut mot ett gäng tennis-, basket- och fotbollsplaner. Finns också ett riktigt bra djungelgym nära till som vi nog kommer hålla till när snön börjar töa och plusgraderna har ökat.

Universitets bibliotek till vänster.

Alla byggnader är av annan typ än vad vi är vana att plugga i, både i storlek och i stil. Vi har dock inte varit inne i speciellt många men det är något som är ett pågående projekt att upptäcka campuset!

Tre bleka "laoweis" har vilset vandrat kors och tvärs länge nog på Harbins gator. Det var dags att ge dem en plats i tillvaron, en bas utifrån vilken deras försiktiga trevande in i det kinesiska samhället kunde ske obehindrat och isolerat, ett utrymme där deras krumma ryggar och ihopstelnade ben kunde sträckas utan att stöta i kamraterna eller deras packning, ett "hem".

Två taxis tog bloggfokusets regissörer till den välbevakade porten som ledde till det inhägnande Harbin Institute of Technology. Med på resan var den eminenta hotellchef som på nåt sätt blivit ansvarig för deras förlorade inloggning i landets register, något som borde skett 24 timmar efter inflygning men nu dröjt nära två veckor. Det var inte riktigt vårt fel, polisen som gjorde sånt hade ju semester. Hotelldirektören högg tag i två studenter vid entrén och på inhemskt tungomål påbörjades en vild vandring som svenskarna hade lite till ingen kontroll över.

Plats A kom att bli någon väskavlämningsplats då vi tydligen saknade vartenda viktigt papper som behövdes. Så där kom våra resväskor att stå de närmaste fyra timmarna då vi skyttlades mellan olika zoner i staden. Vi togs till en stor byggnad där folk gled runt i badtofflor och provisorisk pjamas i lobbyn. Där skulle tydligen 2700 yuan betalas, till vad visste vi inte riktigt. Men eftersom ingen nämnt att pengar skulle pungas ut stod vi där, luspanka i lobbyn. Den ena av de två som hotellchefen huggt tag i vid entrén till området, killen, förklarade att vi skulle plocka ut pengar. Efter en kort internetpaus sögs kontot rent vid närmaste ATM och den vilda vandringen fortsatte. Tillbaka. Betala. Försöka få nåt HIT-leg. Misslyckas på grund av att hotellchefens papper inte dög (något de försäkrat oss tidigare skulle vara fullgott).
Så snart sattes vi ånyo i taxibilar och kördes iväg. Vi såg vårt gamla hotell vimla förbi i trafiktrycket och vek av på en sidogata där tydligen migrationsverket låg. Migrationsverket är inget man enkelt översätter från Kinesiska då vi fick förklaringen "Military Administration Center" där ord som "illegal invandrare" och "arkubuseringsvägg" snabbt gifte sig i svenskarnas huvuden, efter att de läst legender om den nationellt fruktade dödsbussen som var en stor anledning till landets låga kriminalitet.
Samtidigt som vi flyttats runt utan vidare förklaring hade tjejen, den andra som hotelldirektören fick tag i, förkunnat att vi skulle bli klasskamrater och att de kommer till Sverige i höst. Det var undebara nyheter då deras engelska är bland den bättre som påträffats under vistelsen i mittens rike.

Från migrationsverk till polishus. I en tredje stadsdel. Den här gången forslades boskapet via den väldigt fina tunnelbanan som byggts under Harbins huvudled och endast bestod av en ensam linje.

På polisen fotades utbölingarna av en webkamera som slappt hängde över en kvadratisk 12"-skärm i ett öppet kontorslandskap. Den var inte anpassad att fota människor över landets normallängd då det var som en ledlös fisk hängandes över ena hörnet och endast hade fokus på svenskarnas knän. Men damen som hjälpte dem var proffetionell löshängd-webkamera-fotograf (svårare än det låter om man ställer in den genom att jucka med kabeln den var ansluten i) och lyckades knäppa nåt kort där deras kroppar följde diagonalen på fotoområdet och man kunde ana dagens munderings färgtema i den låga upplösningen, men inte mycket mer än så.

Iväg igen, åter till skolan och för att ordna det (förhoppningsvis) sista innan våra paradpojkar kunde flyttas in i studentrummen. Endast två byggnader senare kunde resenärerna återförenas med sina resväskor. Famnarna packades fulla av lakan, viktiga papper och nycklar och när de var på väg att traska upp för att lämna sakerna på rummet blev de ombedda att ta med sina resväskor. För de hade ju bara stått där helt oansenliga i fyra timmar och NU när sällskapet var överpackat och skulle till femte våningen var det väldigt viktigt för den dygnet-runt-bemannade receptionen att bli av med dem från sin gigantiska lobby.

Det var som om ytterdörren kräktes när den burna utrustningen forslades in över rum 506:s tröskel. Snabbt lades saker på plats för att med ett hetsäventyr likt förmiddagens och en överhoppad frukost behövde sällskapet äta. Det lustiga med allt flängandes var att om någon bara tagit sig tiden att fråga oss om läget hade vi kunnat förklara vad som behövt ske med strax under hälften av allt spring.
Studentrummen är en historia för sig som behöver förtäljas ensamt och således sparar vi det till nästa inlägg.

Efter att ha ätit en chockmängd pizza med våra värdar och nyfunna klasskamrater togs vi till vår kontaktperson, Nina, som fört vår talan i Kina sedan nomineringen i Sverige. Vi mötte vår klass, en tretton man stark (varav en kvinna) skara som bestod av fem fransmän, fem kineser och tre svenskar. Där tilldelades vi våra kinesiska namn, något varje västerlänning får då uttal av våra ordinarie namn är lika svårt för dem som att försöka beställa vatten utan att låta mentalt eftersatt på kinesiska är för oss.
Jag fick Ló Bó Tè vilket betyder Väldig Morot, ett namn jag kan leva med men vars innebörd jag gärna låter fantasin få anspela vidare kring. Det låter ju som Robert men hur någon kan kalla mig det utan att skratta har jag svårare att förstå.
Tomas heter Tuo Mã Si vilket betyder något i stil med Hållande Häst (Hold your Horses), ett ganska passande namn till gruppens ordningsmänniska.
Daniel heter Dan Ní Êr vilket betyder (enligt Google Translate eftersom vi i hands fall inte hade en kines att rådfråga) Du Är En Röd Buddistisk Nunna.

På kvällen hängde vi med en av de mer beresta fransoserna till ett riktigt hak för middag. Vi beställde in grillade lungor, njurar och "vanligt kött" från något nyslaktat får och fick in en väldig paj full med grejor vi inte visste namnet på. Tillsammans med öl och ljugarhistorier blev det en kul men lite skum kväll!

Det tycks ljusna på horisonten för våra nykineser!

I skyn belyser en sjukgul sol de snirklande marmortrottoarerna där stadens liv flyter fram likt en kaotisk älv genom Harbins artificiella landskap. Här och var reser sig jättar av sten och glas över smoggens kupol och fångar obehindrat solens rena strålar. För de mindre lyckligt lottade byggnadsverken väntar ännu en dag bland ångor och dofter som stiger där maskiner och människor möts, ur matvagnar och vattenrör, gatugaller och sophögar, avlopp och fordon.
Om så resliga, vår historias äventyrare, så sträcker genpolen dem inte mycket högre än ett huvud över lokalinvånarna. Smoggdimman smittar solens strålar långt över deras huvuden, våning efter våning beläggs i gulnande dis. Det är en stad, som med sin omnejd, har fler invånare än hela fäderneslandet och de högsträckta partierna är mäktiga att beskåda om så fläckade av invånarantalet.

Detta var en dag, aldrig så långt efter att våren infirats i landet, som livet började anta normalbilden. Vandrandes bland ishackande och snöborstande kineser kom Stortomas i sin längsta pyjamaströja med tillhörande halsduk, Danne Dunder med rinnande näsa och glatta sommarskor och Blåbärt i sina finaste långkalsonger av nät. Kalla vindar skakade folket på gatan och inte ens de välbolstrade slakteriplastlapparna i dörringångarna kunde stoppa den svarta drakens köld. Tomes, Dandersson och den där som talade en för dem främmande dialekt och bodde i grannsängen (ja, ty det är tydligen sed bland minderåriga manliga norrlänningar att dela säng i kallt väder för att undvika köldskador, och Harbin var inget undantag) sökte sig i lä där gul snö och isande pustar ej kunde fladdra de nordiska skäggen (även om det inte är mycket att fladdra ännu). Harbins gator är till likhet med övrig arkitektur något som pryds av allsköns trappor, skrymslen och vrår som, av tidigare upplevelser att döma, mycket väl kunde leda till någon restaurang eller genväg över gatan eller upp i något skyskrapande köpcenter.

Med handen mot den raspiga stenväggen som ramade in trapputrymmets mun i virvlet utav frysande människor stapplade svenskarna nedåt mot underjorden och det utlovade vindskyddet däruti. Efter den första fönsterfilten (den anordning som helt ersätter landets husisolering) fångade Tomas en slakteriplastflärp med ansiktet och insåg förtvivlat att trapporna försvann vidare nedåt därbakom. Ytterligare ett parti trappor och ett slakteriplastdrapperi senare fann sig våra vilsna vänner vandrandes i kaklat dunkel med en frän doft urin stickandes i näsan. Det stod en tom målarhink och några blöta kartonger i ett hörn och gamla affischer beprydde väggarna. Men tanken på återvända stack i deras nedkylda tår än mer än doften stack i näsan och platsen stack i värdigheten. Ensamma på en plats, i en stad med över sex miljoner invånare, det är något som inte ens händer under toalettbesöken. Men här kunde den personliga zonen tömmas från kattöronbeprydda mössor och djurliknande ryggsäckar och svenskarna kunde andas ut en aning (bildligt, lufter var som sagt frän utav urin). Några trappor till tog dem mot ännu en isoleringsfilt, tung av gammalt kroppsfett och år utav användning. Med en kroppstyngdförstärkt knuff tryckte de sig igenom dess barriär och när de trängde ut på andra sidan bländades ögonen ut.
Inte enbart för att ljuset var ögonbedövande. Vidsträckta korridorer spann sina underjordiska flätor i vit marmorsten så långt deras svenska blå ögon kunde se (det är ingen utav dem som är blåögd). Varannan kvadratmeter var en butik som otroligt nog var mindre än deras Ji Tai Express-hotellrum och vars varor dignade likt suddigummismulor kring en mattetenta. Varje butik hade ett biträde som befann sig i närområdet och såg till kommersen. Den strida strömmen av folk som löpte likt en mörkhårig underjordisk flod genom tunnelvalven var tecken på att katakomberna inte begränsades utav horrisonten.

Ett komplex spändes upp under staden för att tillgodose handeln mellan ytan och underjorden. Dvärgarna är ett förunderligt folkslag som bygger sina storslagna hallar där den öppna skyn inte hotar att svälja dem tillsammans med deras tycke för guld och vackra ting, tänkte Robert. De tycks även ha en utbredd piratkopieringsmarknad där märkeskläder och pryttlar säljs för en spottsyvel av vad ytfolket tar. Kanske är det för att kineserna betalar med numrerade papperslappar snarare än guld och silver som priserna är lika låga som underjordsmarknaden är djup.

Våra ickefiktiva mönstergossar hade funnit en plats att härbärgera då de nu även kunde införskaffa kläder. Den tidigare dekadensen hade lämnat en frän doft från skor och bringor i det lilla kyffet de kallade "hem", men bristen på varmvatten och rena kläder hade till slut fått en lösning.

Ja, för varmvattenberedaren är likt det mesta annat i hotellrummet kopplat till något glappglatt nätverk av lösliggande koppartrådar. Den initiala tanken kring säkerhet att ha en eldriven varmvattenberedare inkopplad i ett takuttag strax över duschen slog inte helt fel. Varmvattendimma hade satt sina spår och den sprakande glappkontakten kunde enkelt justeras genom att trycka med en vattenflaska i dess närområde. Bieffekter (utöver sprakandet) kunde vara att ena sänglampan tändes eller slocknade. Detsamma för hallampan. Men, tänkte Blåbärt, det är i alla fall inte lika farligt som att försöka korsa en kinesisk gata.

Sedan vi kom till Harbin så har vi upptäckt lite skillnader mellan oss tre som är här, bland annat att en av oss har lite större behov av att äta mer mat än de andra två (vem detta är tänker jag låta var osagt, men vi kan kalla honom person X).

Vad vi har ätit har inte varit en speciellt stor fokus på den här bloggen men det här inlägget kommer fokusera på vad vi brukar äta under en vanlig dag.

Frukost

Frukost är inte en vanligt förekommande sed om vi skulle bryta ned varje dag som vi varit här utan vi har istället ätit något fikaliknande vid lunchtid. Detta är något som X ej är ett fan av utan X skulle gärna äta frukost vid cirka nio men detta är något som vi som grupp jobbar på att förskjuta till en mer respektabel tid för att kunnarättfärdiga att vi kallar det frukost.

Men hur som helst brukar vi landa på ett fik som heter Bomele Coffee. Värt att nämnas är att vi nog ensamma om att använda detta fik som ett frukostställe om man ska försöka tolka lite konstiga blickar från personalen. Detta kan nog bero på att 90 % av alla bakverk är väldigt söta men det är det bästa fiket i frukostväg som vi hittat. Och att äta frukost på hotellet är inget alternativ då det är för litet på rummet och det inte erbjuds någon hotellfrukost.

Men en vanlig frukost kan se ut som bilden nedan, i det här fallet är det min och Roberts frulle som ligger uppdukad.
Frukosten består av en kaffe macchiato tillsammans med ett mjöligt bakverk med inslag av russin och valnötter. Denna morgon valde även jag och Robert att lyxa till det varsin sötsak. Priset för dem mjöliga bakverkena var endast 8元 per styck och sötsakerna kostade ungefär lika mycket. Kaffe macchiato på det här fiket kostar 28元 medans en "vanlig" kaffe kostar ca 20元 då det är en svart kaffe. Vi har försökt hitta ett ställe med billigare kaffe men det går sällan under 20元.

Lunch

Som jag skrivit tidigare så brukar denna måltid ej existera vanligtvis men idag är en sådan (bra) dag då vi hann med lunch. Lunchen blev äten på en hotellrestaurang som vi tyvärr inte har namnet på men i bilden nedan så ser ni vad vi beställde idag.
Idag var faktiskt första dagen vi åt ris! Vad det beror på är vi inte så säkra på men det kan vara en tillfällighet eller så är ris aningen dyrare än nudlar. I övrigt beställde vi två grillrätter, den ena innehållande nötkött och den andra innehållande fläskkött. Båda grillrätterna innehöll ovanligt mycket lök men alla tre gillade båda skarpt!

Middag

Middag är något som vi alla tre behöver få i oss för att fungera (vilket är tur!) och vad vi brukar äta är något av ett beslut som tas utan mycket planering, då vi brukar gå runt i olika riktningar från hotellet och försöka hitta nya spännande ställen där vi kan stoppa i oss föda.

Olikt Sverige så har Kina separata skattekvitton. Det innebär att när du köper något på en affär så får du ett betalkvitto där det står att ingen skatt har betalats. Dock så kan du be om att få ett skattekvitto och här kommer det speciella, detta skattekvitto är som en lott där du kan vinna tillbaka en del eller hela av det du betalat på köpet. När jag köpte en pizza senast så kom servitören fram med ett sådant skattekvitto och bad mig skrapa. Servitören sade att jag tyvärr inte vann någonting men det gjorde mig ingenting, jag var bara nöjd över att ha skrapat min första kinesiska "lott".

Övrig förtäring

Danne stormade in på en supermarket och köpte en halv ananas som han bestämt skulle äta i sängen med hjälp av sitt multiverktyg. Det gick sådär.
Notera den bristfälliga stänkskydd som består av ca fem stycken servetter som ligger på låret.

Som substitut för bordsnummerspinne så fick vi en björn när vi var på ett fik senaste, det gjorde Robert så lycklig som jag aldrig sett honom förut!

Vårt projekt med att undersöka den inhemska ölen har fått lite resultat; vi har upptäckt att den mesta av ölen är väldigt ljus lager och har en alkoholhalt på =< 3.3%. Till vår förvåning upptäckte vi dock att vi blev hyfsat salongsberusade efter att ha svept ett par stycken vilket skapar tvivel om den låga alkoholhalten.

BONUS På vår tripp till Sun Island så hade vi också turen att stöta på ett par sköna jyckar på isen.

Vi har ett illa stillat arv gemensamt med våra forna anfäder från de svalkande vidderna i Norden, ett arv som styr våra handlingar och således resans tvära vändningar i äventyrets Kinesien, ett arv som är bortom vår kontroll men som tycks styra en av oss mer än de andra: mat.
Om mat skulle kunna flätas till en liten ring skulle Tomas vara vårt sällskaps Gollum. Hans iver att finna saker att tugga på i kombination med hans navigationsförmåga ger resan en extra guldkant då vi får se alla möjliga platser vi aldrig skulle stött på annars.
Idag har jag beskådat denne man försöka förklara för en lokalbo, som grillade kycklingspett i en gränd över ett oljefat, att han villa köpa några spett för en Take-away på klingande norrländska. Jag har sett glädjeruset när jag och Daniel går med på att kliva upp för att äta frukost, det blir liksom en liten segerdans inne i glasburen som höjer humöret för hela sällskapet. Men jag har även känt föräderi i blicken då vi förkunnade att det inte skulle bli någon lunch idag. Som sagt, inte helt långt ifrån en Gollum när det kommer till mat.

Daniel, mannen som utgör gruppens konsensusviljas VETO-röst (då jag personligen alltid röstar tvärtemot Tomas från gammal skolvana), valde idag ett nytt vädersträck för jakten på middag. Med en lunch för lite i magen var vi nog alla i behov av ett rejält tilltugg. Så plötsligt, längst en relativt obetraskad gata, skymtades en rad bekanta neontecken som stavade "Grillen" på klaraste svenska. Fyra gånger (eller tre om man inte räknar deras vänstraste försök)!
Det var en plats på tredje våning dit vi bara var tvungna att ta oss. Men hur?
Vi ritade av de kinesiska krumelurerna i sinnet och begav oss på jakt efter att hitta dörren (man skulle kunna tro att sådant är tämligen enkelt, men icke). Vart vi än begav oss var där ingen Grillen. Vi gick genom ett köpcenter som bara sålde smycken och strumpbyxor. Vi besteg fem våningar marmortrappor bara för att mötas av en kvinna och hennes optiker som förvånat tittade på Tomas när han darrigt frågade: "Grillen?". Utan vidare vägvisning visades vi nedför trapporna och ut på gatan igen.

Hopplösa och hungriga gick vi för en sista titt längst trottoaren där Grillen lyst sitt hoppfulla sken på de förbipasserande fotgängarna i skymningsmörkret. Då plöstligt öppnades en dörr där en liten dam med ett varmt leende stod i andra änden och välkomnade oss. Vi klev innanför dörren och förbi något slags tältliknande skynke lokalbefolkningen använder som substitut till värmeisolering. Där tog ett parti trappor oss upp till något som såg ut lite som en stormarknad.

Vi stod, som vi så ofta gör, likt fånar i dörröppningen och undrade vad vi kommit till för underlig plats. Men tjejen i disken vinkade fram oss och efter 53 yuan fick vi något elektroniskt kort som bevis på att vi fick äta. Tror vi. Vi förstod inte ett ord. Inte hon heller.
Det dignade av allsköns rätter på bord, i diskar och längs hyllor och paneler. Det var fri tillgång till dryck där öl, akvariumvatten (det serverades alltså i akvarium) och otaliga juicer var inkluderat. Det lagades dumplings och sushi bakom chokladfontänen och överallt sprang jätteglada servitriser och servitörer kring. Vi togs till ett bord där en liten grill prydde bordets mitt.
Efter ytterligare en paus i tid och rum där svenskarna blockerade för de raska kineserna visades vi fram till en kyldisk där hon fyllde våra famnar med tallrikar med färdigskivat kött som antagligen skulle grillas. Vi gick varv efter varv och plockade mat och de hade en lösgodishörna där lådorna var fyllda med kryddor snarare än godis (för godiset låg ute i skålar likt fog mellan anrättningsuppläggen).

Det var en magisk plats! Nästan lite för bra. För 53 yuan...
Tvekan grep våra hjärtan och vi började disskutera hur de skulle ta betalt när vi skulle gå ut. Kanske skulle vi scanna vad vi tog med det lilla kortet? Men maten var underbar och betjäningen ännu bättre så snart glömdes bekymren bort. Efter att mättnaden slog in satt jag och såg på hur de yngre generationerna kunde forcera in mat i ansiktet obehindrat och mindes med sorg och viss avund de dagar i min pubertet där även jag var bottenlös.
När ätandet upphörde och även de obegränsade efterätterna stillnat i magen begav vi oss mot ödet vid kassan. Vi stannades av en tjej som samlade in våra kort. Lite synd att vi inte fattat hur man scannade maten för det var svårt att minnas allt man varit på och smakat. Med ett svep öppnade hon en elektronisk grind och vi kunde passera ut. De tackade så mycket och sade hej då.
Jag tror vi stod kvar i chock. De tackade oss. Och inte förväntade de sig ett korvöre extra för den abnorma mängd mat vi slukat.

Vi gick ut. Men i dörren insåg vi att vi saknade bilder till bloggen och vände. Med höjd kamera tog jag darrhänt ett kort. Då kom personalen rusandes och ville att vi skulle ta bilder tillsammans. Sagt och gjort! Jag tror att jag talar för oss alla tre när jag säger att vi just ätit ett av våra livs bästa måltider (och tveklöst den mest prisvärda)!

Grillen. Detta måste vara, likt namnet antyder, modern till alla grillar där ute. För en tunnbrödrulle står sig slätt mot den kinesiska kulinariska släggan som just spräckt språkbarriären och öppnat nordmännens hjärtan i österled, ty vägen till en mans hjärta går genom magen.