Våren som aldrig kom

Det har nu blivit min tur att fatta pennan och ge er läsare en inblick i de tre musketörernas vistelse i landet långt bort i öst.

Inlägget till ära skall behandla tre vitt skilda fenomen som gjort avstamp på de tappra fotsoldaterna.

Som bloggen skvallrar om så har - det inledningsvis imponerande - tempot på blogginlägg drastiskt sjunkigt. Motvilligt.
Den enkla förklaringen till detta är att dagarna mer och mer börjar normaliseras och att vi nog slagit oss lite till ro med hur detta land fungerar och vad man kan tänkas stöta på. Kina har blivit vår vardag.

Bloggen skvallrar dessutom om att gatorna, för lite drygt två veckor sedan, var beklädda med ett täcke av snö och is. Nu ser det annorlunda ut.

En ovisshet som började växa fram för några dagar sedan. Var det snöpatrullen som börjat arbetat otroligt effektivt nattetid eller om det faktiskt var så att snön smält, med nordiska mått, otroligt fort? Hursomhelst kunde vi bara konstatera att snö och is är ett minne blott. Vår spartanska lägenhet var inte till någon hjälp i denna ovisshet då någon termometer tycks den inte vara utrustad med. Observera betoningen på tycks då det finns en möjlighet att termometern kan vara gömd bakom de skitiga fönstrerna. Den manuella termometern som personalen i receptionen till vårt dorm reglerar kan tyckas ha tappat sin funktion och framförallt sin pålitlighet då den stått på -16° sedan några veckor tillbaka.

Hursomhelst. Kanske beror det på icke-existensen av grus, men några spår av att det legat snö på gatorna finns inte kvar.
De senaste dagarna varit fyllda av både sol och vårvärme. Förmodligen/Förhoppningsvis är de två relaterade men här i Kina vet man aldrig. Utan vägledning av termometer skulle en enkel lekman uppskatta temperaturen till omkring 12-16° under dagen för att sedan sjunka mer mot strax över nollan mot kvällskvisten.

Våra kinesiska vänner och klasskamrater förklarade lugnande att denna, för våra musketörer, drastiskta väderomställning var fullt normal. De förklarade att Harbin tydligen blev utan vår och höst där någon gång i jordens begynnelse. Konstigt.

Våra kära kinesiska vänner nöp tag i Robert i början av veckan under en paus i föreläsningen. Som de återkommande läsarna redan har koll på så, jag vill skriva läser men försöker är ett mer passande ordval, vi en kurs i kinesiska. Parallelt med denna kurs läser våra kinesiska motsvarigheter en kurs i engelska och det var med anledning till denna kurs som våra vänner högg tag i Robert.
I vårat försökt att lära oss kinesiska så ingår läxa mellan lektionerna som än så länge bestått i att lyssna på en CD-skiva för att diktera ner det som sägs. Sjuuukt svårt.
Motsvarande har vårat kinesiska vänner också hemläxa och denna gång handlade det om att prata engelska och därför föreslog våra vänner att vi skulle sätta oss ner på ett kafé över en kopp kaffe och hänga. Eller ja, kaffe är det ju inte rikigt utan mer en varm choklad-kopp spettsad med socker och sötad mjölk. Sött är bara förnamnet.

Vi slog oss snabbt ner på ett riktigt guldkorn till kafé och för att bryta isen kastades sällskapsspelen fram likt vid en större släktmiddag hemma i Sverige. Domino, luffarschack och Jenga blandades med en inhemsk version av det vi västerlängingar kallar schack, 象棋 (Xiàngqí).
Otroligt roligt. Äntligen gavs det möjliget att släppa upp lite och lära känna varandra.

Efter ett par timmar när tornet i Jenga föll och schackspelarnas hjärna behövde en paus gick vi i enad trupp för att äta. Kineserna visade oss till en riktig BBQ-resturang. Inte något skumt hak denna gång.

Då det på bloggen änsålänge enbart florerat massa struntprat om vårat liv och upplevelse och skolan, som vi faktiskt är här för(?), fått undermånligt med uppmärksamhet så tänkte jag dela med mig av en sak - tekniskt relaterad för en gång skull - som inträffade i onsdags under lektionen i "Avanced Database System".

Det var nämligen så att klassen slagit sig till ro inne i klassrummet på de kyrkliknande bänkarna för att invänta läraren. Sällan vi är före läraren men så var iallafall fallet. Wei som läraren heter kommer med andan i halsen in joggandes och ursäktar sig för att direkt starta igång det lilla maskineriet till dator som plaserats inlåst under katedern och som finns utplacerade i alla klassrum. Givetvis med Windows XP. I vanlig ordning så pluggar han in sitt USB-minne där allt material är sparat och han inleder föreläsningen.
Det dröjer dock inte länge innan en popup-ruta oannonserat dyker upp och de fyra högtalarna som finns utplacerade, totalt ologiskt, skollrar ut ett pling som besvarar förväntningarna om att högtalarna sett sina bästa dagar.
När samma popup-ruta och tillhörande ljud avbrutit honom tre gånger förklarar han för oss att rutan, som står på kinesiska, säger att en process försöker skriva ett virus till hans USB-minne som är skrivskyddat. Med ett leende på läpparna, för att han överlistat viruset, återgår han till föreläsningen.
Den fjärde gången popup-rutan kommer fram växer irretationen samtidigt som han knäcker den briljanta idén. En idé som är slående lik massor av lösningar vi stött på här i landet i öst.
Han låter nämligen popup-rutan vara kvar, han trycker inte bort den som han gjort tidigare, och drar den istället utanför skärmkanten. Borta!
Otroligt nog tycks lösningen fungera då fortsättningsvis under försläsningen så såg vi inte skymten av någon ny popup-ruta förutom det lilla hörn som syntes av den gömda rutan.

Minneslapp till mig själv: Kineser är kung på temporära lösningar!