Nederlag & framsteg

Våra tappra krigare har tappat delar av den stridslyst som in fann sig inledningsvis på detta äventyr.
Slagskämparna tar till vara på dygnets alla timmar för att dämpa den trötthet som infunnit sig sedan avresan från vårt Svea rike. Sömn är ett återkommande tillstånd men ock det starkaste försvaret för den rådande förkylningen som råder i truppen. Förkylningen, som fått sitt fäste vid den störste krigaren av de alla, är fruktad likt pesten och även om den knapert (utrymmesmässigt) tilltagna boplatsen försvårar så vidtas alla tänkbara åtgärder för att en epidemi inte skall få fäste.

Nog om motgångar.

Då den rådande trött- och sysslolösheten minskade respektive ökade beslutade vi oss för att styra dagens näsa mot skolan. Kanske som resultat av det långa studieuppehållet vi strax har avklarat. Vem vet?
Med en blandning av bestämda och osäkra steg tågade vi iväg i lätt snöväder där flingorna sällan landade på marken som annat än vatten. Det har under de senaste dagarna nämligen blivit tydlig vem som, för sällskapets bästa, inte bör bära ledartröjan. Även om vederbörande kanske inte helt är överens och ofta, när det kommer på tal, vill hävda det motsatta.

Väl framme på skolan och dess entré möttes vi av två vakter som satt i varsin vaktkur, likt en fågelbur av glas på Furuvik. Med en initial osäkerhet om vi tilläts passera tog vi rygg på en världsvan dam som med raska steg knatade in på skolområdet. Väl inne kunde vi konstatera att den ena vakten led av samma åkomma som vi tidigare lidigt av, han sov. Den andra, som när vi gick in, reste på sig tog två korta steg in bakom glaskuren för dölja att han skulle kissa. Hur man nu kan dölja att man skall kissa bakom en glasbur är oklart men han gjorde ett tappert försök.

Efter lite fotografering innanför entrén tog vi hjälp av den överblickskarta som var placerad i närheten för att lokalisera några på förhand kända byggnader. Under promenaden, bland det som bäst kan beskrivas som en mindre stad, blev vi stannad av en asiatisk tjej som trots sin varma klädsel huttrade och ivrigt försökte få svar på en fråga. En fråga som efter lite språksvårigheten handlade om påfyllnad av de elkort som ger el och, av hennes huttringar samt klädsel, förmodligen också värme till hennes studentlägenhet.
Nyanlända som vi var och oförmögna att hjälpa stackarn gjorde vi så gått vi kunde och dirigerade henne till närmaste varma dörr vi passerat för vidare hjälp.

Redan tidigare, vid entrén, konstaterade vi att den bilden av en ledig och nerstängd skola som vi tidigare trott inte stämde. Målet för trippen ändrades därför till att, om möjligt, få tag på någon form av reception för att kolla om och när det fanns möjlighet att få tillgång till studentrummena.

Efter den frusna tjejen, då isen var bruten, tog vi och hög tag i tre killar med västerlänskt utseende för att fråga om vägen till receptionen för det nämda ändamålet. Det visade sig att de kom ursprungligen från Ryssland, vilket man inte kunde tro när det stod brevid Robert i full mundering.

Med de alldeles för vänliga ryssarna visade dom vägen in bland byggnaderna som vi tidigare passerat på eget bevåg. I en lägre byggnad gick vi till den tredje våningen där receptionen visade sig ligga och fick hjälp av en kvinnlig engelsktalande kines. Det var, förutom Nina som varit vår kontaktperson som vi brevväxlat med, första kontakt med en kines som talade engelska utan större beskymmer. (Korrigerat: Vid närmare eftertanke stötte vi faktiskt på en vakt med flytande engelska på flygplatsen i Bejing också samt herren som nämns här men som pratade hellre än bra.)
Kvinnan konstaterade snabbt att Nina och lärarna som har hand om våra studier inte återvänder från ledigheten förens den andra mars. Något vi redan kände till. I samma ögonblick som hon insåg att vi stod framför henne och de ansvariga för oss var på semester och bostad därför inte kunde ordnas innan de var tillbaka växte oron hos kvinnan som trodde vi kommit direkt från flygplatsen. Oron som blev ännu påtagligare då vi berättade att vi redan varit i Harbin i fyra dagar. Övertydligt och i lugn ton förklarade vi att bostad inte var något problem då vi hade ordnat hotell för perioden innan Nina och hennes kollegor var tillbaka.
Kvinnan var tydlig med att en fungerande telefon var av hög vikt och därför beslutade vi oss för att nästkommande dags uppgift var att fixa ett kinesiskt mobilabonnemang.

Ödmjukhet och välvilja är något som slagit oss, alla är otroligt hjälpsamma mot oss förvirrade och malplacerade svenskar.