Landfall

Timmar i dvala på otaliga fjärrgångare stukade våra hjältar något vid ankomst. Gårdagen, om det nu fortfarande stämmer i dessa timmar, präglades av vårt livs mest spännande taxiresa som i överljudshastighet tog oss från flygplatsen till vår boning. Vi kryssades genom trafiken likt en bananfluga undviker dödens svingar vid rutten frukt i juli. Som tur är har de påbörjat uppfinnandet av säkerhetsbältet men tyvärr bara kommit halvvägs. Fästningsanordningen är fortfarande något vars existens skulle kunna förbättra bältets funktion. Gravitationen fungerar dock väl, väskorna som placerats i högläge i en öppen bagagelucka låg kvar efter taxifärden.

Vi bor för närvarande i ett nära 16 kvm stort rum där en glasbur utgör huvudfokus. I buren stängs den kämpe in som besitter mest nöd till naturliga behov och renlighet samtidigt som kamraterna kan studera både kinesisk TV och vännen i buren utan att vrida på huvudet. Det är en lyx få förunnat.
Ventilationen löser vi genom kroppsvärme och Tomas luftvirvlande snarkningar då fönstren är igentejpade med kontorstejp och AC:n är en död detalj som pryder ena väggen.
Vi delar broderligt på en dubbelsäng och en inplastad enkelsäng där bristen på täcken, toapapper och handukar kompenserats med flertalet smaksatta kondomers förpackningar, läskeblask och snabbnudlar.
Hotellet är dock väldigt hjälpsamt trots att vi har kommunkationssvårigheter och dess personal är väldigt kompetent. Utöver rösten i Google Translate som varit vår enda tolk, som översätter Tomas engelska till en rad slumpvis valda siffror vilka monotont uttalas på kinesiska, och den väskbärande enmetersvakten som fick sätta hälsan till när han skulle få Tomas lilla svarta till tredje våning, har vi vår städerska som lagat vårt ickkefungerande passerkort samt att den vakande receptionisten som sover bakom disken, alltid är redo att betjäna de vilsna svenskarna som checkat in.