Heroes of the Dorm

Det här är ett så lyckligt ögonblick att det förtjänar ett blogginlägg. Som plåster på onödigt vetande kan ni få några tjyvtittar på vår Shenyang-resa.

För ett par veckor sedan fyllde en av våra vänner år. Hans födelsedag firades med mat och tårta. På tårtan fanns en stor plastblomma som, då ljuset i toppen antändes, vecklades ut och spelade "Happy Birthday" med samma ljuva toner som ett sånt där vykort man öppnar med musik i, en kort sekvens elektroniska ljud som loopas och loopas. Den slutade aldrig och det fanns ingen avknapp. Efter någon timmes födelsedagsfirande så tröttnade gästerna och bad plastblomsägaren att ha sönder ljudet. Sagt och gjort, ett kirurgiskt ingrepp senare och speledosan var urplockad och deaktiverad.

Vad händer då på natten om inte att elektroniken ånya aktiveras och slängts upp i ett oåtkomligt fönster i trapphuset. Där har den nu legat i veckor och spelat sin slinga med en frekvens som skär igenom alla lager av dörrar flera våningar därifrån. Folk har drivits till vansinne för mindre.

Dessa dagar har min redan tröttsamma tinnitus växt sig starkare och allt jag försöker är att vila öronen från oljud. Med näsan i en bok hörde förvånat att min tinnitus spelade "Happy Birthday", trots att jag låst in mig på kammaren och pluggat fingrar i öronen. Jag ledsnade och gick för att studera problemet. En arsenal vattenflaskor stod till mitt förfogande och planen att kasta upp dessa med öppen kork så att vätan kanske kunde ta död på elektroniken smiddes initialt. Dock var jag inte ensam i min illvilja mot apparaten och ringde ut förstärkning. Arnaud, nyvaken, kom och tillsammans studerade vi problemet och kom på en bättre lösning, tejp och fyra skurkvastar borde ge tillräcklig höjd för att kunna skrapa ner vad som låg på fönsterbrädet där uppe. En snabb inventering och ansamling borstskaft följde. Vid montering kom dock en av receptioninsterna/städerskorna (deras ord är lag (ord på kinesiska (många missförstånd))) och talade om för oss att något var "bu hao" (="inte bra") och pekade på en sladd. Det kunde betyda vad som helst, att elnätet var kass eller att sandstormen utanför fönstret inte var till hennes tycke. Antagligen syftade hon på den provisoriska pinnen var funktion hon inte för sin värld kunde förstå.
Istället lyckades vi kommunicera fram behovet av en stege. När vi kom på plats med denna hade, till vår förtjusning, födelsedagsbarnet själv färdigställt monteringen av kvastskaft. Några snabba svep senare och speledosan var i mina händer. Bättre att be om förlåtesle än tillåtelse, plötsligt var dosan demonterad i oregelbundna fragment.
Städerskan frågade vår anslutna Ivan som talar flytande Kinesiska vem som kastat upp den där och att hon trott att det varit brandlarmsapparaturen som spelat. Alla stod vi oskyldigt och svarade att ingen visste, men att vi stört oss på det länge nog.

Tystnaden i trapphuset är tacksamhet nog. Jag tror jag kan klara mig utan sånger några födelsedagar framöver.