Hard Entry

Tre bleka "laoweis" har vilset vandrat kors och tvärs länge nog på Harbins gator. Det var dags att ge dem en plats i tillvaron, en bas utifrån vilken deras försiktiga trevande in i det kinesiska samhället kunde ske obehindrat och isolerat, ett utrymme där deras krumma ryggar och ihopstelnade ben kunde sträckas utan att stöta i kamraterna eller deras packning, ett "hem".

Två taxis tog bloggfokusets regissörer till den välbevakade porten som ledde till det inhägnande Harbin Institute of Technology. Med på resan var den eminenta hotellchef som på nåt sätt blivit ansvarig för deras förlorade inloggning i landets register, något som borde skett 24 timmar efter inflygning men nu dröjt nära två veckor. Det var inte riktigt vårt fel, polisen som gjorde sånt hade ju semester. Hotelldirektören högg tag i två studenter vid entrén och på inhemskt tungomål påbörjades en vild vandring som svenskarna hade lite till ingen kontroll över.

Plats A kom att bli någon väskavlämningsplats då vi tydligen saknade vartenda viktigt papper som behövdes. Så där kom våra resväskor att stå de närmaste fyra timmarna då vi skyttlades mellan olika zoner i staden. Vi togs till en stor byggnad där folk gled runt i badtofflor och provisorisk pjamas i lobbyn. Där skulle tydligen 2700 yuan betalas, till vad visste vi inte riktigt. Men eftersom ingen nämnt att pengar skulle pungas ut stod vi där, luspanka i lobbyn. Den ena av de två som hotellchefen huggt tag i vid entrén till området, killen, förklarade att vi skulle plocka ut pengar. Efter en kort internetpaus sögs kontot rent vid närmaste ATM och den vilda vandringen fortsatte. Tillbaka. Betala. Försöka få nåt HIT-leg. Misslyckas på grund av att hotellchefens papper inte dög (något de försäkrat oss tidigare skulle vara fullgott).
Så snart sattes vi ånyo i taxibilar och kördes iväg. Vi såg vårt gamla hotell vimla förbi i trafiktrycket och vek av på en sidogata där tydligen migrationsverket låg. Migrationsverket är inget man enkelt översätter från Kinesiska då vi fick förklaringen "Military Administration Center" där ord som "illegal invandrare" och "arkubuseringsvägg" snabbt gifte sig i svenskarnas huvuden, efter att de läst legender om den nationellt fruktade dödsbussen som var en stor anledning till landets låga kriminalitet.
Samtidigt som vi flyttats runt utan vidare förklaring hade tjejen, den andra som hotelldirektören fick tag i, förkunnat att vi skulle bli klasskamrater och att de kommer till Sverige i höst. Det var undebara nyheter då deras engelska är bland den bättre som påträffats under vistelsen i mittens rike.

Från migrationsverk till polishus. I en tredje stadsdel. Den här gången forslades boskapet via den väldigt fina tunnelbanan som byggts under Harbins huvudled och endast bestod av en ensam linje.

På polisen fotades utbölingarna av en webkamera som slappt hängde över en kvadratisk 12"-skärm i ett öppet kontorslandskap. Den var inte anpassad att fota människor över landets normallängd då det var som en ledlös fisk hängandes över ena hörnet och endast hade fokus på svenskarnas knän. Men damen som hjälpte dem var proffetionell löshängd-webkamera-fotograf (svårare än det låter om man ställer in den genom att jucka med kabeln den var ansluten i) och lyckades knäppa nåt kort där deras kroppar följde diagonalen på fotoområdet och man kunde ana dagens munderings färgtema i den låga upplösningen, men inte mycket mer än så.

Iväg igen, åter till skolan och för att ordna det (förhoppningsvis) sista innan våra paradpojkar kunde flyttas in i studentrummen. Endast två byggnader senare kunde resenärerna återförenas med sina resväskor. Famnarna packades fulla av lakan, viktiga papper och nycklar och när de var på väg att traska upp för att lämna sakerna på rummet blev de ombedda att ta med sina resväskor. För de hade ju bara stått där helt oansenliga i fyra timmar och NU när sällskapet var överpackat och skulle till femte våningen var det väldigt viktigt för den dygnet-runt-bemannade receptionen att bli av med dem från sin gigantiska lobby.

Det var som om ytterdörren kräktes när den burna utrustningen forslades in över rum 506:s tröskel. Snabbt lades saker på plats för att med ett hetsäventyr likt förmiddagens och en överhoppad frukost behövde sällskapet äta. Det lustiga med allt flängandes var att om någon bara tagit sig tiden att fråga oss om läget hade vi kunnat förklara vad som behövt ske med strax under hälften av allt spring.
Studentrummen är en historia för sig som behöver förtäljas ensamt och således sparar vi det till nästa inlägg.

Efter att ha ätit en chockmängd pizza med våra värdar och nyfunna klasskamrater togs vi till vår kontaktperson, Nina, som fört vår talan i Kina sedan nomineringen i Sverige. Vi mötte vår klass, en tretton man stark (varav en kvinna) skara som bestod av fem fransmän, fem kineser och tre svenskar. Där tilldelades vi våra kinesiska namn, något varje västerlänning får då uttal av våra ordinarie namn är lika svårt för dem som att försöka beställa vatten utan att låta mentalt eftersatt på kinesiska är för oss.
Jag fick Ló Bó Tè vilket betyder Väldig Morot, ett namn jag kan leva med men vars innebörd jag gärna låter fantasin få anspela vidare kring. Det låter ju som Robert men hur någon kan kalla mig det utan att skratta har jag svårare att förstå.
Tomas heter Tuo Mã Si vilket betyder något i stil med Hållande Häst (Hold your Horses), ett ganska passande namn till gruppens ordningsmänniska.
Daniel heter Dan Ní Êr vilket betyder (enligt Google Translate eftersom vi i hands fall inte hade en kines att rådfråga) Du Är En Röd Buddistisk Nunna.

På kvällen hängde vi med en av de mer beresta fransoserna till ett riktigt hak för middag. Vi beställde in grillade lungor, njurar och "vanligt kött" från något nyslaktat får och fick in en väldig paj full med grejor vi inte visste namnet på. Tillsammans med öl och ljugarhistorier blev det en kul men lite skum kväll!

Det tycks ljusna på horisonten för våra nykineser!