Grillen

Vi har ett illa stillat arv gemensamt med våra forna anfäder från de svalkande vidderna i Norden, ett arv som styr våra handlingar och således resans tvära vändningar i äventyrets Kinesien, ett arv som är bortom vår kontroll men som tycks styra en av oss mer än de andra: mat.
Om mat skulle kunna flätas till en liten ring skulle Tomas vara vårt sällskaps Gollum. Hans iver att finna saker att tugga på i kombination med hans navigationsförmåga ger resan en extra guldkant då vi får se alla möjliga platser vi aldrig skulle stött på annars.
Idag har jag beskådat denne man försöka förklara för en lokalbo, som grillade kycklingspett i en gränd över ett oljefat, att han villa köpa några spett för en Take-away på klingande norrländska. Jag har sett glädjeruset när jag och Daniel går med på att kliva upp för att äta frukost, det blir liksom en liten segerdans inne i glasburen som höjer humöret för hela sällskapet. Men jag har även känt föräderi i blicken då vi förkunnade att det inte skulle bli någon lunch idag. Som sagt, inte helt långt ifrån en Gollum när det kommer till mat.

Daniel, mannen som utgör gruppens konsensusviljas VETO-röst (då jag personligen alltid röstar tvärtemot Tomas från gammal skolvana), valde idag ett nytt vädersträck för jakten på middag. Med en lunch för lite i magen var vi nog alla i behov av ett rejält tilltugg. Så plötsligt, längst en relativt obetraskad gata, skymtades en rad bekanta neontecken som stavade "Grillen" på klaraste svenska. Fyra gånger (eller tre om man inte räknar deras vänstraste försök)!
Det var en plats på tredje våning dit vi bara var tvungna att ta oss. Men hur?
Vi ritade av de kinesiska krumelurerna i sinnet och begav oss på jakt efter att hitta dörren (man skulle kunna tro att sådant är tämligen enkelt, men icke). Vart vi än begav oss var där ingen Grillen. Vi gick genom ett köpcenter som bara sålde smycken och strumpbyxor. Vi besteg fem våningar marmortrappor bara för att mötas av en kvinna och hennes optiker som förvånat tittade på Tomas när han darrigt frågade: "Grillen?". Utan vidare vägvisning visades vi nedför trapporna och ut på gatan igen.

Hopplösa och hungriga gick vi för en sista titt längst trottoaren där Grillen lyst sitt hoppfulla sken på de förbipasserande fotgängarna i skymningsmörkret. Då plöstligt öppnades en dörr där en liten dam med ett varmt leende stod i andra änden och välkomnade oss. Vi klev innanför dörren och förbi något slags tältliknande skynke lokalbefolkningen använder som substitut till värmeisolering. Där tog ett parti trappor oss upp till något som såg ut lite som en stormarknad.

Vi stod, som vi så ofta gör, likt fånar i dörröppningen och undrade vad vi kommit till för underlig plats. Men tjejen i disken vinkade fram oss och efter 53 yuan fick vi något elektroniskt kort som bevis på att vi fick äta. Tror vi. Vi förstod inte ett ord. Inte hon heller.
Det dignade av allsköns rätter på bord, i diskar och längs hyllor och paneler. Det var fri tillgång till dryck där öl, akvariumvatten (det serverades alltså i akvarium) och otaliga juicer var inkluderat. Det lagades dumplings och sushi bakom chokladfontänen och överallt sprang jätteglada servitriser och servitörer kring. Vi togs till ett bord där en liten grill prydde bordets mitt.
Efter ytterligare en paus i tid och rum där svenskarna blockerade för de raska kineserna visades vi fram till en kyldisk där hon fyllde våra famnar med tallrikar med färdigskivat kött som antagligen skulle grillas. Vi gick varv efter varv och plockade mat och de hade en lösgodishörna där lådorna var fyllda med kryddor snarare än godis (för godiset låg ute i skålar likt fog mellan anrättningsuppläggen).

Det var en magisk plats! Nästan lite för bra. För 53 yuan...
Tvekan grep våra hjärtan och vi började disskutera hur de skulle ta betalt när vi skulle gå ut. Kanske skulle vi scanna vad vi tog med det lilla kortet? Men maten var underbar och betjäningen ännu bättre så snart glömdes bekymren bort. Efter att mättnaden slog in satt jag och såg på hur de yngre generationerna kunde forcera in mat i ansiktet obehindrat och mindes med sorg och viss avund de dagar i min pubertet där även jag var bottenlös.
När ätandet upphörde och även de obegränsade efterätterna stillnat i magen begav vi oss mot ödet vid kassan. Vi stannades av en tjej som samlade in våra kort. Lite synd att vi inte fattat hur man scannade maten för det var svårt att minnas allt man varit på och smakat. Med ett svep öppnade hon en elektronisk grind och vi kunde passera ut. De tackade så mycket och sade hej då.
Jag tror vi stod kvar i chock. De tackade oss. Och inte förväntade de sig ett korvöre extra för den abnorma mängd mat vi slukat.

Vi gick ut. Men i dörren insåg vi att vi saknade bilder till bloggen och vände. Med höjd kamera tog jag darrhänt ett kort. Då kom personalen rusandes och ville att vi skulle ta bilder tillsammans. Sagt och gjort! Jag tror att jag talar för oss alla tre när jag säger att vi just ätit ett av våra livs bästa måltider (och tveklöst den mest prisvärda)!

Grillen. Detta måste vara, likt namnet antyder, modern till alla grillar där ute. För en tunnbrödrulle står sig slätt mot den kinesiska kulinariska släggan som just spräckt språkbarriären och öppnat nordmännens hjärtan i österled, ty vägen till en mans hjärta går genom magen.