Dwarven Fortress

I skyn belyser en sjukgul sol de snirklande marmortrottoarerna där stadens liv flyter fram likt en kaotisk älv genom Harbins artificiella landskap. Här och var reser sig jättar av sten och glas över smoggens kupol och fångar obehindrat solens rena strålar. För de mindre lyckligt lottade byggnadsverken väntar ännu en dag bland ångor och dofter som stiger där maskiner och människor möts, ur matvagnar och vattenrör, gatugaller och sophögar, avlopp och fordon.
Om så resliga, vår historias äventyrare, så sträcker genpolen dem inte mycket högre än ett huvud över lokalinvånarna. Smoggdimman smittar solens strålar långt över deras huvuden, våning efter våning beläggs i gulnande dis. Det är en stad, som med sin omnejd, har fler invånare än hela fäderneslandet och de högsträckta partierna är mäktiga att beskåda om så fläckade av invånarantalet.

Detta var en dag, aldrig så långt efter att våren infirats i landet, som livet började anta normalbilden. Vandrandes bland ishackande och snöborstande kineser kom Stortomas i sin längsta pyjamaströja med tillhörande halsduk, Danne Dunder med rinnande näsa och glatta sommarskor och Blåbärt i sina finaste långkalsonger av nät. Kalla vindar skakade folket på gatan och inte ens de välbolstrade slakteriplastlapparna i dörringångarna kunde stoppa den svarta drakens köld. Tomes, Dandersson och den där som talade en för dem främmande dialekt och bodde i grannsängen (ja, ty det är tydligen sed bland minderåriga manliga norrlänningar att dela säng i kallt väder för att undvika köldskador, och Harbin var inget undantag) sökte sig i lä där gul snö och isande pustar ej kunde fladdra de nordiska skäggen (även om det inte är mycket att fladdra ännu). Harbins gator är till likhet med övrig arkitektur något som pryds av allsköns trappor, skrymslen och vrår som, av tidigare upplevelser att döma, mycket väl kunde leda till någon restaurang eller genväg över gatan eller upp i något skyskrapande köpcenter.

Med handen mot den raspiga stenväggen som ramade in trapputrymmets mun i virvlet utav frysande människor stapplade svenskarna nedåt mot underjorden och det utlovade vindskyddet däruti. Efter den första fönsterfilten (den anordning som helt ersätter landets husisolering) fångade Tomas en slakteriplastflärp med ansiktet och insåg förtvivlat att trapporna försvann vidare nedåt därbakom. Ytterligare ett parti trappor och ett slakteriplastdrapperi senare fann sig våra vilsna vänner vandrandes i kaklat dunkel med en frän doft urin stickandes i näsan. Det stod en tom målarhink och några blöta kartonger i ett hörn och gamla affischer beprydde väggarna. Men tanken på återvända stack i deras nedkylda tår än mer än doften stack i näsan och platsen stack i värdigheten. Ensamma på en plats, i en stad med över sex miljoner invånare, det är något som inte ens händer under toalettbesöken. Men här kunde den personliga zonen tömmas från kattöronbeprydda mössor och djurliknande ryggsäckar och svenskarna kunde andas ut en aning (bildligt, lufter var som sagt frän utav urin). Några trappor till tog dem mot ännu en isoleringsfilt, tung av gammalt kroppsfett och år utav användning. Med en kroppstyngdförstärkt knuff tryckte de sig igenom dess barriär och när de trängde ut på andra sidan bländades ögonen ut.
Inte enbart för att ljuset var ögonbedövande. Vidsträckta korridorer spann sina underjordiska flätor i vit marmorsten så långt deras svenska blå ögon kunde se (det är ingen utav dem som är blåögd). Varannan kvadratmeter var en butik som otroligt nog var mindre än deras Ji Tai Express-hotellrum och vars varor dignade likt suddigummismulor kring en mattetenta. Varje butik hade ett biträde som befann sig i närområdet och såg till kommersen. Den strida strömmen av folk som löpte likt en mörkhårig underjordisk flod genom tunnelvalven var tecken på att katakomberna inte begränsades utav horrisonten.

Ett komplex spändes upp under staden för att tillgodose handeln mellan ytan och underjorden. Dvärgarna är ett förunderligt folkslag som bygger sina storslagna hallar där den öppna skyn inte hotar att svälja dem tillsammans med deras tycke för guld och vackra ting, tänkte Robert. De tycks även ha en utbredd piratkopieringsmarknad där märkeskläder och pryttlar säljs för en spottsyvel av vad ytfolket tar. Kanske är det för att kineserna betalar med numrerade papperslappar snarare än guld och silver som priserna är lika låga som underjordsmarknaden är djup.

Våra ickefiktiva mönstergossar hade funnit en plats att härbärgera då de nu även kunde införskaffa kläder. Den tidigare dekadensen hade lämnat en frän doft från skor och bringor i det lilla kyffet de kallade "hem", men bristen på varmvatten och rena kläder hade till slut fått en lösning.

Ja, för varmvattenberedaren är likt det mesta annat i hotellrummet kopplat till något glappglatt nätverk av lösliggande koppartrådar. Den initiala tanken kring säkerhet att ha en eldriven varmvattenberedare inkopplad i ett takuttag strax över duschen slog inte helt fel. Varmvattendimma hade satt sina spår och den sprakande glappkontakten kunde enkelt justeras genom att trycka med en vattenflaska i dess närområde. Bieffekter (utöver sprakandet) kunde vara att ena sänglampan tändes eller slocknade. Detsamma för hallampan. Men, tänkte Blåbärt, det är i alla fall inte lika farligt som att försöka korsa en kinesisk gata.